Adamsonstatyetter på parad.
Den internationella Adamsonstayetten 2016
DAVID MAZZUCCHELLI, USA
På 1980-talet arbetade David Mazzucchelli hos Marvel Comics, där han slog igenom som tecknare av Daredevil. Med författaren/tecknaren och sedermera Adamsonpristagaren (1990) Frank Miller skapade han den uppmärksammade serien Daredevil: Born Again och strax därpå den än mer uppmärksammade Batman: Year One. 1994 gick han vidare med en känslig serieadaption av författaren Paul Austers City of Glass och har på senare år bland mycket annat ägnat sig åt Asterios Polyp, en djärvt experimentell grafisk roman. Det är Mazzuccellis imponerande mångsidighet som Svenska Serieakademin nu har valt att premiera.
Den svenska Adamsonstatyetten 2016
1. KNUT LARSSON
Knut Larsson har sedan slutet av 1990-talet utkommit med djupt originella, roliga och oroliga, påträngande och undflyende grafiska romaner. I år har han lyckats flytta över Aniara, Harry Martinsons versepos från 1956, från teaterscenen till seriescenen med bibehållen poetisk ton men också med en alldeles egen – absurdare – klang. Knut Larsson har gjort en remarkabel bedrift.
2. ELLEN EKMAN
Ellen Ekman tilldelas sitt akademipris för Lilla Berlin, en tecknad humorserie som regelbundet besvarar frågor som ”Vad håller unga storstadsmänniskor på med? Hur låter dom? Vad pratar dom om?”. Hon gör det via dialoger som säkerligen är i grunden autentiska och nogsamt avlyssnade – men som hon lyckas skärpa till ytterligare tack vare en högst ovanlig träff- och stilsäkerhet och en vass formuleringstalang.
Svenska Serieakademins förtjänstdiplom 2016
1. HELENA MAGNUSSON
… för att hon genom sin doktorsavhandling Berättande bilder: Svenska tecknade serier för barn (2005) etablerade seriemediet som ett eget akademiskt forskningsområde. Hennes insats var betydelsefull, hennes röst hörs fortfarande.
2. GERMUND VON WOWERN
… för hans Disneyexpertis. För hans mångåriga gärning som redaktör och projektledare på Egmont Kärnan. För hans nysatsning på tidningen Mad i form av Mads årgångsböcker, vilkas framgång har skänkt Lasse O’Månssons sällsamma 60-talsspråk en lika oväntad som välkommen renässans.
