av Olle Dahllöf och Thomas Storn
I juni 2013 i Lund mötte medlemmar ur Svenska Serieakademin upp som ett led i firandet av Svenskt seriearkivs första 10 år. Det var mycket i arkivet som fascinerade och fängslade uppmärksamhet. Bland annat två skickliga kvinnor ur vårt serieförflutna, signaturerna Gunila S och Gobi.
Bakom dem dolde sig Gunila Stierngranat och Margareta Uppenberg och de var tydligt märkbara från 30- till 60-tal. De var verkligt skickliga i att ta fram kvinnlig skönhet. Framförallt den tidigare var mycket aktuell genom en frikostig donation av döttrarna Christina och Lottie. Här kunde man skymta Gunila S bredd i publiceringsställen, såväl i tid som rum.
Gunila Stierngranat (1902-1960) gjorde serier, vykort, julbrev, målarböcker, sagoböcker och flickböcker och illustrerade i veckotidningar. Enligt egen utsago sålde hon sitt första alster 1914 vid tolv års ålder. Gunila Stierngranats utbildning för sitt yrke bestod i brevkurser. Hon inspirerades under åren mycket av amerikanska magasin som Women´s Home Journal. Det amerikanska intresset föll sig naturligt, hennes mor kom från USA. Hon bar det intressanta namnet Sadie Brown. Gunila själv vistades i USA några år på 20-talet.
Hon tog också intryck av Harold Fosters Prins Valiant. Både den och flera av hennes serier gick i Vårt Hem. Gunila bidrog till mycket i den veckotidningen – vinjetter, illustrationer och serierna Prinsen och tiggargossen och Snövit, vilka senare blev album på Åhlén och Åkerlund. Hennes egenskrivna Snövit var inte en upprepning av sagan utan skildrar vad som hände sen, efter giftermålet.
Vårt Hem var 40-tal, men redan på 30-talet var hon stor i Allt för alla. Vinjetter och illustrationer och framsidor och serier. Hennes serier kunde heta Lasseman och hans vänner eller Lille Göran och John Blund. Åt Husmodern gjorde hon Lisa vill till filmen. 1934 kom hennes trevliga och fartfyllda Kaninkusinernas äventyr. Hon medarbetade också i vår första egentliga ungdomstidning, som hette Min tidning.
Gunila Stierngranats ambition var alltid att kunna försörja sig. Men hon tyckte det var roligt att arbeta och skapa, enligt döttrarna arbetade hon alltid och mycket. Sällan i eget rum, utan oftast i någon vrå. Även under giftermålet med juristen Sigurd Lind skapade hon och sålde. Men under några år i slutet av 40-talet fick hennes konstnärlighet en annan inriktning. Familjen bodde två år i Etiopien, maken hade uppdrag åt Haile Selassie och hans stat. Gunila hade nu inga direkta avnämare, utan kunde göra vad hon kände för. Hon målade i olja bland annat, gouache var annars hennes vanliga teknik. Motiven var landskap och människor. Och blommor, mycket blommor. Men hon gjorde sig nyttig också. Hon arbetade med uniformsdetaljer åt kejsaren och hans krets. Hon undervisade prinsessorna i franska, hon hade själv i Franska skolan i Stockholm fått grundliga kunskaper. Apropå prinsessundervisning så hade hon tränat våra hagasessor i skridsko, Gunila Stierngranat var mycket framstående i figuråkning.
Gunila Stierngranat och Haile Selassie
Etiopientiden blev bara ett par år. Men det inspirerade henne säkert till den fina serien Ka och Kim. Ka var en infödingspojke och hans kamrat Kim en gäst i Afrika. Den fanns med i Vecko-Revyn i flera år, men några sidor letade sig också in i kulttidningen Tuff och Tuss 1955.
50-talet var nog Gunila Stierngranats storhetstid, bredden och skickligheten var markant. Hon var nu skild och arbetet var fortfarande roligt, men också definitivt nödvändigt. I Åhlén och Åkerlunds julkatalog för 1954 som exempel stod hon för ett tiotal olika produkter. Törnrosa som pop-upbok, Mors julbrev och Sagoprinsessan. Stort och smått. Kamratposten illustrerade hon åt och redan innan, när den hette Folkskolans Barntidning, tecknade hon serier där. I Hela världen blev det många bilder i kärleksromaner och i samma genre var Flickornas julbok.
Därifrån till Kalle Anka kan steget tyckas långt, men hon tog det. Framsidan på albumet av Kalle Anka till julen 1961 var av henne. Tyvärr fick Gunila Stierngranat aldrig se det till försäljning, hon avled 1960.
