Al Feldstein in Memoriam

av Pidde Andersson

Som ung tonåring i början av 1980-talet köpte jag ett begagnat, slitet exemplar av det maffiga seriealbumet ”Stora skräckboken”, utgivet 1974 och redigerat av Sture Hegerfors. Detta var min första kontakt med de berömda och legendariska skräckserier EC Comics gav ut 1950-1955. Dock var det långt ifrån min första kontakt med de tecknare som förekom i albumet; flera av dem medverkade i MAD, en tidning jag läst sedan jag var fem år gammal – och MAD var den enda av EC:s tidningar som fortsatte att komma ut efter att förlagets skräck- och science fictiontidningar tvingades lägga ner.

Redaktör för EC:s skräcktidningar – Tales from the Crypt, The Vault of Horror, The Haunt of Fear med flera – var Al Feldstein, som även skrev manus till flertalet av episoderna. Förlagschefen William M Gaines och Feldstein lockade till sig flera av Amerikas främsta tecknare; Jack Davis, Wally Wood, Graham Ingels, Frank Frazetta, för att bara nämna några stycken, och det är lätt att glömma bort att Feldstein även tecknade en del själv – han hade en rätt grovhuggen och, vid sidan av till exempel Jack Davis, en rätt träig stil, men bilderna besitter en hel del charm.

Serierna i ”Den stora skräckboken” gjorde stort intryck på mig då, för mer än trettio år sedan, och jag har förstås fortsatt att läsa EC Comics gamla serier; nytrycken på engelska har varit otaliga, och det kom ju till och med ut en kortlivad svensk tidning 1990; Kalla Kårar (lustigt nog stod Johan Andreasson för översättningen; tydligen är det bara mina vänner som jobbat med EC:s skräckserier i Sverige). Jag gillar fortfarande många av serierna, av vilka flera även filmatiserats för bio och TV, men numera har jag även en del invändningar mot främst de serier Feldstein skrev. De innehåller nämligen alldeles för mycket- och ofta fullkomligt onödigt text – texten i textplattorna beskriver precis det som visas i bild, vilket kan göra serierna lite tunglästa. Harvey Kurtzman, som var redaktör för EC:s krigstidningar och som 1952 skapade MAD, jobbade i princip tvärtom; han var skickligare som serieberättare.

När Harvey Kurtzman 1955 kom ihop sig med Bill Gaines; de bråkade förstås om pengar och rättigheter, lämnade Kurtzman MAD och Al Feldstein tog över som redaktör – ett jobb han behöll fram till 1985. Det var under Feldsteins era vi fick den version av MAD vi alla är bekanta med. Under de första åren var tidningen av ”vanlig” serietidning i fyrfärg, fylld med främst parodier på andra serier. Det sista Kurtzman gjorde innan han lämnade tidningen var att förvandla den till ett magasin i större format och svartvitt. Då började MAD att sälja bättre än någonsin. När Feldstein tog över plockade han in flera av de tecknare vi associerar med tidningen och som har förgyllt min generations uppväxt: Don Martin, Mort Drucker, Dave Berg, Antonio Prohías med flera. Michael J Weldon, redaktör för Psychotronic Video, brukar kalla MAD Magazine för ”1900-talet viktigaste tidskrift”. Jag kontrar med att kalla Svenska MAD för 1900-talets viktigaste svenska tidskrift (och jodå, jag är stolt över att jag lyckades medverka i tidningen innan den lades ner). Under 1960-talet ökade tidningens popularitet något alldeles enormt, och MAD peakade 1974, då upplagan i USA närmade sig tre miljoner exemplar(!). Under 80-talet gick dock luften ur MAD.

Efter att ha gått i pension började Feldstein att måla tavlor i akryl. Han flyttade till Wyoming, och där; mitt ute i vilda västern, satt han och målade av djurlivet. Men tydligen gjorde han även en del science fiction-målningar. Jag hittade några på nätet och de ser rätt läckra ut.
Den 29:e april lade han ner penseln för sista gången och flyttade upp till den stora serietidningsredaktionen ovan molnen.

EC:s redaktion en gång i tiden. De enda som fortfarande är i livet är Marie Severin, som stod för denna teckning, och Jack Davis.